Som en hallucination

Var ska jag börja? Vi har inom loppet av två dygn  upplevt lika mycket som jag har upplevt under hela hösten. Jag försöker greppa verkligheten som inte känns som en verklighet. Är jag med i en film eller har jag börjat hallicunera helt djuriskt mycket efter för mycket flygande? Nog för att jag kan få klimatångest, men det brukar inte leda till hallucinationer vad jag vet.

Så, vi flög - jättelångt och jättelänge, särskilt med tanke på diverse förseningar - från Stockholm till Köpenhamn, vidare till Toronto och tillslut landade vi i San José vid midnatt lokal tid. Själva resandet är inte så spännande. Flygplatserna ser i princip likadana ut, man måste gå in i en souvernirbutik för att veta vilket land man befinner sig i. I Sverige är det älgar, i Köpenhamn är det lilla havsfrun, i Toronto bävrar och älgar (vilket är förvirrande eftersom man kan tro att man är tillbaka i Sverige) och San José struntade jag i att kolla. Var bergsäker på att jag var i Costa Rica.

Vi blev hämtade på flygplatsen och körda till ett hotell i San José där vi tacksamt kollapsade i en varsin säng. 

Efter 4 timmars sömn kastade vi oss upp ur sängarna och färdades i sex timmar med buss och båt till en plats i nationalparken Tortuguero. Det är ett paradis omgivet av höga träd och tät vegetation. Vi har redan hunnit se massor av fåglar, apor, krokodiler, sköldpaddor, fjärilar stora som kastrullock, lianer, palmer, skyskapshöga träd övervuxna med epifyter mm. Det är så många intryck att jag återigen hamnar i en stark känsla av overklighet. Är det på riktigt? Var jag nyss i snöyran hemma i Tavelsjö och skrapade rutorna på Lövet (elbilen) och fyllde pellets i kaminen för att hålla värmen - eller är jag fortfarande där men har förlorat mig i en dagdröm? Måtte den inte ta slut i så fall.