Rabiesfasa och tämjning av näsbjörnar

”Jag trampade i en apbajs!” Min sons ögon tittar klotrunda upp i mitt ansikte och söker efter en reaktion. Kanske tror han att min reaktion ska bli förskräckelse eller fasa eftersom det är vad han själv känner. Han har nämligen fått rabiesskräck vilket är lätt hänt när man inte vet hur det smittar.

Jag minns när jag var liten och åkte till Canarieöarna. Vi bodde i turistorterna och allt var i det stora hela välordnat. Men sen kom katterna. Vi pep av förtjusning medan mamma snabbt stängde altandörren och tittade allvarligt på oss. ”Klappa dem inte - de kan ha rabies!” Jag har för mig att jag och mina systrar klappade dem ändå, när mamma inte såg. Säkert gav vi dem mat också och kallade dem för olika namn. ”Den där katten är min, den heter Bruno, för att den är brun”, sa jag. ”Och den där är min och heter Charlie”, sa någon av mina systrar. Och vi tvättade händerna efteråt (mest för att mamma var allergisk, hur som helst fick ingen av oss fick rabies.) Istället fick vi alla tänkbara barnsjukdomar på dessa resor: kikhosta, vattkoppor och gud vet vad. Fast det var ju ingen fara, för det visste vi vad det var.

Det är så spännande med alla djur, men det är också nya varelser, främmande arter, ovana matupplevelsen, konstiga växter och som en reaktion på det är det inte så svårt att utveckla rädslor. Det är naturligt att reagera med rädsla för allt som är nytt, men vi gör det i olika grad och för helt olika saker. Jag kan identifiera mig med sonens rabiesskräck för jag har också varit rädd för alla möjliga sjukdomar. Efter att ha rest i fattigare länder med avsevärt mycket fler lösspringande hundar så känns dock Costa Rica som en lugn och fridfull oas. Att vi skulle bli smittade av rabies via en apbajs som någon trampat i är inget jag oroar mig för. Faktum är att jag känner mig otroligt avslappnad här. Vi kan till och med dricka vattnet ur kranen där vi är nu.

Om jag blir rädd för något så är det sånt som jag inte kan styra över; naturkatastrofer, trafikolyckor och sånt. Just nu bor vi bredvid en aktiv vulkan som heter Arenal. Jag ser dess topp skymta fram när molnen skingras. Det ryker lite ur kratern och den har haft ett ett antal utbrott de senaste 40 åren. Det största var 1968 när en hel by överraskades av ett oväntat utbrott. 86 personer dog och byn finns inte längre. Det senaste utbrottet var 2005 och sen dess har den hållit sig lugn. Vi bor på den sida av vulkanen som minst troligt kommer att drabbas av ett utbrott om det skulle ske. Men ändå... tänk ett vulkanutbrott! Som tur är har sonen inte funderat något över detta och jag kommer inte att uppmärksamma honom på det.

Om min ena son har mest rabiesskräck så har resekompisarnas barn minst av densamma. De har blivit vänner med ett gäng näsbjörnar som de matar med vattenmelon och kallar för Ragnar. Jag tror att det är en av alla näsbjörnarna som så att säga är superRagnar, men alla hans ättlingar kallas också Ragnar. Jag fick faktiskt en känsla tidigare idag av att dottern hade lyckats tämja superRagnar. Han kom när hon ropade på honom. Vi tror inte att han har rabies, men låter bli att klappa honom. Min andra son har ingen skräck utan har plötsligt förvandlats till en mycket stabil, glad och kaffedrickande personlighet. Han sveper en gigantisk café con leche till frukost och sen håller han ett högt tempo resten av dagen.