Trillingarna får punktering

Vi skakar fram på grusvägen som spikrakt går genom jordbrukslandskapet. På båda sidor sträcker sig platta gräsmarker ut i oändlighet som bara avbryts av små dungar av träd och kanaler med vatten. Här och där betar flockar av vita nötdjur, i vissa hagar finns bara tjurar och i andra endast kor med kalvar. Här och där går en ensam tjur och lever antagligen livets glada dagar. Han behöver bara betäcka kor. Resten av tiden äter, idisslar och ståtar han med sin enorma fettknöl på manken. Vi är där för att se fåglar och behöver inte anstränga oss ett dugg. Eftersom landskapet är så öppet är det bara titta ut och rikta kikaren åt valfritt håll så väller fåglar in. Det är storkar, hökar, svalor, gamar, kungsfiskare, skedstorkar... så många arter som jag aldrig har sett tidigare.

Vi åker utmed kanalen med vatten och ser en hel del krokodiler. Dörrarna i vår minivan är öppna och livet är så lätt. Vind, sol, djur och fåglar. En krokodil!, ropar någon och vi ser en riktigt fet krokodil ca 3 m från bilen som slår igen käften och ormsnabbt glider ned i vattnet. Sen hör vi något. Det pyser. Eftersom fokuset är inställt på krokodiler och fåglar ser vi oss nyfiket omkring innan vi inser att ljudet kommer från bilen, från däcket närmare bestämt. Vi har fått punka helt enkelt. 

Stället och situationen är så klart inte idealisk, med krokodiler 3 m bort, en del av oss klädda i flip-flops och en stekande sol rakt över oss. Som tur är så har vi ett extra däck och med hjälp av en del muskler, flip-flopklädda fötter och en guide som smart nog markerade hålet med ett kryss för senare lagning, har vi bytt däcket och kan åka vidare.

När vi kommer tillbaka till ranchen som vi utgått från får vi se hur däcket lagas i ranchens enkla verkstad. Vi är sex personer som glor medan en man gör hela lagningen manuellt; vi tre som är med på guidningen (Johan, Sara och Björn), guiden samt två från ranchen. Jag har sällan känt mig så fånig. Det kan ha bidragit att jag med min dåliga spanska kan ha fått guiden att tro att jag, Johan och Björn är trillingar. Det jag ville säga var att jag och Johan har tvillingar. Guiden såg så frågande ut att jag förläget slutade prata och medan däcket lagas kommer jag fram till att han måste ha trott att jag försökte säga att vi är trillingar. Skit också!

Efteråt åkte vi trillingar tillbaka till lodgen där vi bor och återförenades med resten av familjemedlemmarna som hade varit på båttur under tiden. De hade hållit sig från att försöka förklara någonting på spanska och hade därmed behållit all sin värdighet.